Något av de äckligare sakerna jag vet är att vakna och dra in så mycket luft man bara kan, just för att det känns som det första andetaget och det enda man får ta för resten av livet. Detta händer de gånger jag är så utmattad att jag sover och mitt sovande är ett tillstånd näst intill medvetslös. Det är äckligt, dvs äckligt som i läskigt. Jag hade ändå ställt klockan på ringning vid 0900 och jag brukar alltid vakna före klockan, typ runt 8 för att vara säker på att komma upp för annars känns det som om dagen försvinner helt och hållet för mig.
Det konstiga var ju att jag inte var trött när jag gick och la mig igår utan jag gick bara och la mig för principens skull, det är natt, då sover man. Klockan var då 0100 och mom och jag hade njutit av en bra stephen king film, Nyckeln till frihet.

Jag blir irriterad på folk som inte klarar av att vara ensam (du är undantag emma <3), jag menar förstås såna som raggar på allt som rör sig och som konstant, desperat HELA tiden ska försöka få ihop en fika med en, ett första steg till nånting så att han kan slippa vara ensam, ha en tjej som kan flytta in till sig som kan sköta det där han inte orkar göra hemma..dvs disk, städ och tvätt. No, thank you.. jag blir less.
Vad är det som är så hemskt med att vara ensam? Det är så många som drömmer om att hitta någon att dela sina sista dagar med, skaffa hus, barn och bil och allt det där som alla vill. Resa överallt och göra massa konstiga saker.
Vad vill jag då, ingenting eller eftersom jag är så kritisk mot de som har de här drömmarna? Nejdå.. jag har drömmar jag med men det är ju med mig själv.. och en hund. Jag vill ha en italienare, en snygg lägenhet i sthlm med högt i tak, ett hyfsat jobb, inte för mycket i lön men inte för lite heller. Att längta efter saker mår man bra av, man blir gladare när man äntligen få det. Jag vill njuta av det jag gör och trivas. Det är väl det viktigaste? Haha! Jo, men serro? Mycket i lön gör ingenting men att tycka det är roligt är väl ändå viktigast och då jobbar man för det man vill göra? Om man någonsin kommer på vad man vill göra? I alla fall, stockholm, en italienare, en snygg hoj och en smal midja, dvs att jag ska extraknäcka på ett gym. Träning är av hög prio i mitt liv, för den som inte visste. Men jag behöver inte en pojkvän, flickvän för att göra allt det där? Eller gör jag det?

Jag lämnar frågan öppen och säger att som det känns just nu så kommer jag vara ensam för resten av livet. Och det har jag inga problem med (: Fast jag är ju bara 19 bast. Haha!

På tal om ålder, det är nu jag börjat känna mig stor för att det nu är dags att kasta sig ut i vuxenlivet. Just det där att det är dags att göra något nytt gör dock att jag känner mig liten, så jävla liten. Det är bara 19 år..Jag har inget annat i bagaget än skolan och lite sommarjobb?
äsch..

hej