Det är nu nästan ett helt år sedan. En vecka och två dagar till, ett år sedan din existens brann ut. Dina skratt tog slut och du lämnade oss kvar här, utan din glöd.
Det gick liksom inte fram först. Du var borta? Nej, det kan inte vara sant..eller?
Jag flydde, jag ville inte vara med om det, jag ville inte smälta det. Du var inte borta, du kunde inte vara borta?
Jag flöt med tiden och lät den gå helt enkelt. Jag brydde mig inte om att bearbeta det eftersom du inte var borta.. Tvivlet i mig, hur kunde det ha hänt? Det var en fråga jag ställde mig många gånger under hela förra sommaren. Alkohol var något jag tog avstånd till första tiden, jag ville inte låta de där känslorna som låg och kröp i mig komma upp till ytan. Vem vet om jag fortfarande existerat nu då?
Ingen förstod nog riktigt.. Vad vet jag, jag var inte hemma. Jag kom inte på begravningen heller. Jag ville inte att den skulle äga rum, den ägde aldrig rum i min tid. Inget fanns egentligen sommar 2007.

Jag kom hem igen, en sönderriven själ när det var dags att börja arbeta sig igenom att.. Du skulle inte längre vara i hallen på träningarna. Du skulle inte längre kommentera vad man hade på sig eller vad man sa - vilket ofta ledde till asgarv nånstans i nån hörna..
Att arbeta mig igenom dig..eller, a att du inte fanns längre.. det tärde på mig. Vilket kanske syntes mer eller mindre.. Vad vet jag. Jag såg ingen förändring men jag kände den.
Onekligen kände jag den.
Att man kan känna så mycket och ha så ont på samma gång, jag fattar inte..

Jag hade gärna kramat dig en gång till. Pratat med dig en gång till, för att säga allt bra jag tyckte om dig.
haha, det sista jag kommer ihåg att du sa till mig.. "fan vad hot du är idag sara!" (jag hade gula shorts & magtröja på beachträningen)
En träning till, en gång till, en chans till.. snälla?





25/5 - 07
Andreja <3