HemIdeal
Alla vet att idealet idag är att vara smal, slank & snärt. Man ska vara muskulös, inget fett på kroppen och ändå smal så man är rätt att personen i fråga ska gå av på mitten.
Jag påverkas ganska starkt av de här idealen, allt man ser på tv, läser i tidningar och all media man kan komma på. Jag erkänner, jag är lättpåverkad.. jag mår rätt kass när jag ser smala människor och blir avundsjuk för att jag inte är lika smal. Det är inte det att jag tvivlar på min kropps prestationer, jag är nöjd med vad jag klarar av att göra, min styrka(även om jag hade kunnat vara lite starkare) min uthållighet och min ökade förmåga att hålla koll på mina kroppsdelar, jag är lång & det tar tid för mig att göra saker ibland. Styrketräning = sant, boxning/combat = sant osv osv. Träning över huvudtaget får mig att må jäkligt bra eftersom jag då känner att jag kan prestera mer nästa gång. Men jag skulle vilja kunna prestera så bra och ändå vara ett par storlekar mindre.
Att jag är lång gör inte saken bättre, har alltid varit den stora tjejen som alla tittar upp på. Som en stor klump så att säga.. När jag gick i.. 8an, om jag inte minns fel.. så var jag en stor & redig tjej på 84 kilon.. jag kommer inte ihåg hur min kroppsuppfattning var då..men antagligen var den BRA eftersom jag då inte brydde mig. Hade jag vägt lika mycket idag så hade jag nog dött eller nåt..
Ja, iaf.. Jag har svårt att förstå hur människor kan låta sig själv blir feta..så feta att de blir psykiskt sjuka av det, de tappar uppfattningen om vad de äter & de blir bara större & större, den sortens feta människor..och inte heller vill göra något åt det.. Min fasa är att jag ska bli sån en dag.. men det känns ändå så otroligt eftersom jag numera har sån fokus på vad jag kan och inte kan stoppa i mig för att gå upp ett gram.. eller gå ner för den delen.
Men tänker man inte på vad man äter så kanske allt blir rubbat så man går upp jättemycket i vikt och då mår man ju fysiskt dåligt av det och det blir otroligt jobbigt för en senare?
Hur hittar man balansen? Både fysiskt och psykiskt?
Vad djupt det där blev då.. äsch..
Jag påverkas ganska starkt av de här idealen, allt man ser på tv, läser i tidningar och all media man kan komma på. Jag erkänner, jag är lättpåverkad.. jag mår rätt kass när jag ser smala människor och blir avundsjuk för att jag inte är lika smal. Det är inte det att jag tvivlar på min kropps prestationer, jag är nöjd med vad jag klarar av att göra, min styrka(även om jag hade kunnat vara lite starkare) min uthållighet och min ökade förmåga att hålla koll på mina kroppsdelar, jag är lång & det tar tid för mig att göra saker ibland. Styrketräning = sant, boxning/combat = sant osv osv. Träning över huvudtaget får mig att må jäkligt bra eftersom jag då känner att jag kan prestera mer nästa gång. Men jag skulle vilja kunna prestera så bra och ändå vara ett par storlekar mindre.
Att jag är lång gör inte saken bättre, har alltid varit den stora tjejen som alla tittar upp på. Som en stor klump så att säga.. När jag gick i.. 8an, om jag inte minns fel.. så var jag en stor & redig tjej på 84 kilon.. jag kommer inte ihåg hur min kroppsuppfattning var då..men antagligen var den BRA eftersom jag då inte brydde mig. Hade jag vägt lika mycket idag så hade jag nog dött eller nåt..
Ja, iaf.. Jag har svårt att förstå hur människor kan låta sig själv blir feta..så feta att de blir psykiskt sjuka av det, de tappar uppfattningen om vad de äter & de blir bara större & större, den sortens feta människor..och inte heller vill göra något åt det.. Min fasa är att jag ska bli sån en dag.. men det känns ändå så otroligt eftersom jag numera har sån fokus på vad jag kan och inte kan stoppa i mig för att gå upp ett gram.. eller gå ner för den delen.
Men tänker man inte på vad man äter så kanske allt blir rubbat så man går upp jättemycket i vikt och då mår man ju fysiskt dåligt av det och det blir otroligt jobbigt för en senare?
Hur hittar man balansen? Både fysiskt och psykiskt?
Vad djupt det där blev då.. äsch..
Kommentarer
Trackback
