Man vet oftast när man hör ihop med någon. Eller något.
Sommaren 2005 köpte jag en Gotlandsring. Det är en silverring i lite speciell form med bladmönster på, jag köpte den som tumring och jag har alltid haft problem med ringar då de känns obekväma, klumpiga, ivägen, fastnar i saker eller bara gör ont.
Den här är perfekt. Den sitter perfekt. Är jätteskön. Är inte i vägen. Den är snygg.
Jag har aldrig blivit av med ringen, den har alltid varit med utan att jag ansträngt mig särskilt mycket för att verkligen hela tiden veta vart den varit. Den har bara dykt upp så jag har haft den på mig varje dag sen dess.
Men nu.. Har jag varit av med den ett tag. Min högra tumme har varit naken, ensam och.. ja, den har itne varit sig själv utan sin Gotlandsring. Den betyder mycket för mig också eftersom Gotland blivit en så stor del av mitt liv nu. Jag har ju Anki där, Isak, David, Micke.. Bästa vän, Stefan med rötter i Eksta, vår speciella relation då inte ens ord behövs för att veta vad som är fel eller vad som besvärar eller vad som precis just nu gör jorden till den lyckligaste platsen att leva på..
Hur som helst, jag har varit av med ringen..

Och i morse rullade den fram på golvet efter lite städning.
Du fann mig igen - eller så fann jag dig.

Vi ska för alltid vara tillsammans! :D