Minst sagt. I fredags fick man ett mer eller mindre chockartat besked när man satt på tåget på väg till Ystad igen. Allt var bara luddigt och jag fattade inte egentligen vad som hade hänt. Jobbade nån timme innan jag fick tag på fredden då jag mer eller mindre klumpigt gav honom beskedet. Han stod för packningen & kom sen & hämtade mig på jobb & det bar mot Växjö.
Mycket tankar surrade omkring i kroppen innan man visste hur det egentligen låg till..Operation hela eftermiddagen & när vi kom fram vid 22 till intensiven förstod man ju själv att man inte skulle gå in & störa, inte mer än att stötta svågern.
Kom i säng först vid 1-2 på natten och av utmattning somnade man direkt då, följdes av en del uppvak på morgontimmarna fram till klockan slog 8 & det var dags att göra sig iordning, äta hotellfrulle och checka ut.
Sen blev det väntan.. fick bara en snabb skymt innan jag fick gå igen eftersom man bara fick vara inne 3 åt gången..sen kom läkarlaget in & skulle söva och kontrollera strupen så den var intakt.

Efter flera timmars väntan fick jag äntligen komma in och hålla handen... hon levde och kommer överleva.



Akta er för underkylt ni som råkar läsa.